Pisa

För 25 år sedan var jag i Pisa. Mitt minne från detta var en skitig plats med mängder av försäljare. Tornet var under reparation och man fick inte gå nära. För fyra år sedan gjorde vi ett kort stopp i Pisa och även denna gång reparerades tornet. Massor av folk och varmt. Så nu när pratet om att besöka Pisa kommer upp vid vår orienteringsresa i Cecina är jag inte helt entusiastisk. Men transport ordnas till stationen och därefter en tågresa på 45 minuter.  Just vid stationen möts vi av försäljare och det är även lite sjaskigt med påverkade personer. Men ganska snart kommer vi in i fina små gränder och när vi passerar Arno ser det nästan ut som i Florens med sina färgade hus. Väl framme vid tornet är det avspärrat för försäljare så vi kan lungt promenera in och se tornet nu helt befriat från byggnadsställningar. Riktigt mäktigt. Sedan kan jag fundera på om det är värt 180:- att få gå upp i det  men nu är det gjort!  Att möta Pisa en tredje gång blev en helt annan upplevelse och nu ett fint minne. 

Inte bättre förr

På Majornas tävling är det 1,5 km till start. Samtidigt som jag beger mig iväg för att starta gör Karl-Eric det också. Så roligt att få sällskap av denne nestor 90 år fyllda. Jag berättar att jag läst om rättsröteskandal bland domare på 50 talet och frågar om han kommer ihåg detta. Javisst gör jag det säger han och berättar även om lokala män som missbrukat makt och roffat åt sig. Han var själv från en ”backstuga” och kunde bekrätta att det inte var så lätt att bli betrodd alltid. Nyligen läste jag också i en roman hur de som 1918 begav sig till Finland för att hjälpa till mot rödgardisterna kom hem och blev förföljda som mördare. Fackföreningarna såg till att de inte fick jobb. Även detta mindes Karl-Eric och berättade för mig hur annorlunda det var för de som hjälpte till i Finska vinterkriget 1939. De kom hem som hjältar. Karl-Eric har mycket att berätta om gamla tider och tillsammans konstaterar vi att det verkligen inte var bättre förr. 

Orientering igen!

På fredag eftermiddag beger vi oss iväg till Axvalla. Det är dags för nattorientering. Det blir inte så många nattävlingar under året men nu skall pannlampa på. När det nu äntligen är dags far tankar som vad håller jag på med runt i skallen. Jag känner mig lite ruggig och tycker det låter så skönt att bara sätta sig och slå på TVn. istället skall jag ut och jogga till en start i mörka natten. Axvalla hed är en äng med enbuskar lite här och där. Jag har alltid tyckt att den ser så spännande ut och velat springa här. Jag startar 20.14 och mina första kontroller ligger ute på heden. Det går betande nötdjur här och de dundrar fram i flock framför mig. Märkligt att vi skall springa bland djuren med våra starka lampor. När jag väl kommit iväg känns det spännande och kul. Det går bra och jag leder stort men tyvärr springer jag förbi en kontroll och får vända om och leta. Det kostar segern.
Hem till hotellrum för att nästa morgon springa en sprint bland hus och park i Axvalla. Nu går det undan. Det gäller att inte missa en meter och hålla rätt kurs mellan husen. Tyvärr är jag inte så snabb så någon första plats blir det inte.
På söndagen beger jag mig till Hjällbo utanför Göteborg. Här möter jag en helt annan terräng. Bergigt och svårt mellan skrevor och sänkor. Det går ganska bra men tyvärr alldeles för sakta så jag blir en bit efter. Det gillar jag inte men huvudsaken är väl att vara ute och ha kul, eller?

Ensamkommande

Jag hör och läser om ensamkommande flyktingar som inte har någonstans att bo. Marianne på Röda Korset har verkligen kämpat för deras sak här i Vänersborg. Jag har kunnat följa hennes kamp i en del inlägg  på Facebook. Så får jag ett mail från henne. Det är skickat till fler personer. Det står: Jag har jour i det nya boendet vi fixat här på Restad gård. Det har flyttat in 17 personer och fler är på väg. Jag vill gärna ha sällskap mellan 16.00-22.00 har du tid och lust att komma? Jag svarar att jag kan komma under söndagen.
När jag verkade som mest med flyktingarna på Restad gård gjordes detta hus iordning för ensamkommande. Så kom inga fler och huset står tomt med kommunen som betalar hyra fram till 2020. Hur många sådana platser finns det? Nu har Röda Korset fått disponera det för dessa killar som enligt uppgörelsen i riksdagen erbjuder 9000 att stanna och läsa på gymnasiet.
Jag är nyfiken när jag beger mig dit. Kan jag göra något? Min slutsats efter detta korta möte är följande:  Det här är alldeles tokigt. Här har man låtit dessa pojkar drälla omkring i tre, fyra år i ovisshet om sin framtid. Många är säkert bra personer men de är unga och bland dem finns de som inte är bra. De har slussats hit och dit. Jag träffade ett tiotal av dem och det slog mig vilken dålig svenska de pratar. Nu skall dessa in i svenska skolan. En skola som jag vet brottas med mycket problem innan. De verkade sådär lagom intresserade av att det kom ytterligare en gammal tant som frågade vad de behövde hjälp med.
Det finns flera som anpassat sig mycket bra i familjer men de är kom inte inom den tidsram som innefattas. En fantastisk kille jag träffat kom 12 dagar för sent. Han fick bo i en familj som tog hand om honom. Han blir nu tillbakaskickad. En av den jag träffade ut på Restad Gård i söndags var en tyken en som inte tittade upp från sitt spelande på telefon. Han hade inte anmält sig till skolan. Jag konstaterar att detta är en röra som kostar massor av pengar och tänk så mycket ideell tid Marianne och andra lägger ner.
Hur skall detta redas ut? De har nu två år på sig att klara skolan och fixa jobb. Gör de inte det åker de ut. Jösses vilken röra! 

Landskap

När trädens löv sprakar i gult och rött beger vi oss gärna ut för att springa orientering. Att bo i Vänersborg gör att vi har möjlighet att delta på flera veteranorienteringar runt om. På onsdag är det vårt eget område Trestad som arrangerar och vi kunde springa i småskuren terräng i Trollhättan. På torsdag arrangerade Skataborgsklubbarna i Lidköping och eftersom solen sken så härligt passade vi på att åka även dit. Tänk så platt det kan vara i en skog. Inte en enda höjdkurva och inte heller någon enda sten. Kontrollerna satt vid diken, små sankmarker, gläntor eller beståndsgränser. På söndag skall vi tävla i Ljungskile med sina berg. Så olika det är. Vilken förmån att få springa på alla dessa platser. 

Konstigt möte

När vi kommer ut från folkvimlet på bokmässan skiner solen så härligt och vi beslutar oss för att ta en promenad mot hotellet. Det kommer upp en kille vid min sida och säger. Kan du skänka en slant till en hemlös? När jag vänder på huvudet får jag se en prydligt klädd kille i trettioårsåldern. Han ser ut som vilken svensk snygg kille som helst. Förvånat säger jag:. Men vad har hänt med dig. Har du slarvat bort ditt liv? Ja det kan man säga svarar han. Jag hade fru och barn. Ja inte ser du ut som någon som behöver gå och be om pengar säger jag. Det är inte alltid det syns på utsidan säger han. Har du en slant? Nej du får inget av mig. Nähä säger han och går iväg. Jag och Lasse tittar på varandra. Det var märkligt säger vi. Trodde han att jag skulle stanna och plocka fram en peng och överlämna den till honom. Så mycket konstigt det finns.