Det brinner i skogen säger min bror i telefonen. Uppe vid ett torp uppe i skogen har det börjat brinna efter att en rishög eldats. Bredvid rishögen står en vattenkanna. Det ser ut som högen eldats under dagen. Min bror beskriver hur ängen utanför torpet brunnit och nu har elden tagit sig inne i skogen. Det blåser inte så mycket men så kommer det en kastvind och det sprakar till. Brandmännen måste prioritera fastigheter. Under eftermiddagen kommer rapporter om skogsbranden i Nygård i media. Det är bekymmersamt om skogen. Kommer den att brinna upp? Min brors skog klarar sig men värre är det för skogsägaren bredvid torpet.
Jag är hos mor på tisdagen och vi åker till Michaela. Michaela och jag placerar mor på min brors veranda och går en tur mot brandhärden. Tre tankbilar möter vi där körvägen tar slut. Det har dragits slang kilometern genom skogen upp till torpet. Vilket jobb! Uppe vid torpet finns ytterligare ett antal brandmän som kommit från andra hållet med brandbilar.
Torpet står där rött och fint med grön gräsmatta men runt om är det svart och det rycker.
Jag minns Axel och Alma som bodde här när jag var ung. Det är deras son, jämngammal med mor, som har det som sommartorp nuförtiden. Denne man har jag haft tuffa diskussioner med. Det går en stig från vårt håll och sedan fortsätter stigen på andra hållet från ängen. Här har vi promenerat i alla år. Det är också en perfekt ridstig. Men här bygger mannen ”murar” . Stora skyltar med ridning förbjuden. Kan du inte låta de som rider passera vid ängskanten säger jag. Nej se det är omöjligt!!
När jag nu tittar på förödelsen kommer torpägarens son. Jag konstaterar att äpplet inte faller långt från äppleträdet. Sätt och uppförande går i arv!
Nu är det oklart vem som bränt skogen men det känns som fruktansvärt mycket värre än om någon passerar i ängskanten av torpet. Vilken tur att jag inte är beroende av sådana här människor.
