Reklam.

På 70 talet gick diskussionerna varma kring att ”sälja sig” genom att bära reklam för olika företag. Det veks undan loggor på nummerlappar etc. Redan Jonas och Martin hade svårt att förstå detta när de var unga. Det ser fattigt ut utan reklam på tävlingsdräkten!
Så kollar jag in vad som köps på GeKås i samband med att vi är i Ullared för att orientera. Gabriel har köpt ett telefonfodral med ett stort Addidasmärke på. Vad kostade det frågade jag. 170 kr. Men det var väl inte billigt? Det är ett fint märke fick jag till svar.

Avskyvärd person

Mor har hamnat på sjukhus efter en”tia” lätt stroke. Gurjeet frågar om han kan hänga med på besök. Mor blir glad att se oss och tycker det är så roligt att Gurjeet är med. Kortleken kommer fram när vi sitter på uteplatsen. Skratt och spel. Så kommer ytterligare en person ut på terrassen. Hon bjuds in att vara med och spela.  Detta är ingen trevlig kvinna. Hon sprider misstämning.  Efteråt i bilen hemåt säger Gurjeet att han upplevde det så hemskt kring denna kvinna. Ändå sa hon inget direkt förutom några otrevliga kommentarer kring personalen. Vid nästa besök hos mor säger hon följande: Vilken tur att kvinnan som var med vid kortspelet inte blev min rumsgranne. Hon var så hemsk. När ni gått igår sa hon att invandrarpacket kommer hit och skall ha alla rättigheter och sedan stjäl de utnyttjar systemen på alla sätt. Hur kan hon säga så om våran Gurjeet.
Än en gång tänker jag stackars de som är beroende av sådana här personer. Fy att möta dem. Jag känner sådant obehag. Då kan vi tänka vad Gurjeet känner. 

Iakttagelse

Har precis lyssnat på Anders Hansens sommarprat i P1. Han tar upp mina gamla käpphästar som vikten av motion och sömn för att leva ett friskare och längre liv. Han pratar också om ensamhet som bereder ut sig.
Så slår jag upp GP och tittar lite på dödsannonser. Av de 12 annonser som var på denna sida står det att begravningsakten äger rum enskilt med de närmaste på 10 av dem. Alltså ingen inbjudan till eventuella grannar, vänner eller gamla bekanta. Varför är det så? Det kanske beror på att många är så gamla att alla eventuella vänner är döda? Jag tycker inte om den känslan jag får när jag ser detta. Döden är en del av livet. Det kanske finns någon i den dödes liv som också behöver den här avskedsstunden. Jag tycker det verkar så utestängande när man gör så. Ensamt. 

Edgar

Det har nu gått några dagar sedan jag kom hem från min ridresa. Tankarna har ofta återvänt till vår guide på ridturen. Det är inte helt lätt att beskriva honom. Jag och Yvonne var överens om att vi inte vet om vi tyckte om honom eller inte. I våra diskussioner uttryckte han sig emellanåt som så att: Min uppgift är att ta gästerna från plats till plats på ett så säkert och trevligt sätt som möjligt. I övrigt bryr jag mig inte.
Han är en person som inte gillar förändring. Vid ett tillfälle när vi pratade politik uttryckte han att politikerna vill förbjuda tjurfäktning. Vi förstod att detta var som ta ifrån honom en del av hans liv. Ni tror bara detta är djurplågeri säger han men vi har respekt för tjuren. Ni ser inte vad det handlar om. Det handlar själ och känsla. Nu var de inte så att jag och Yvonne sa något negativt om detta utan vi lyssnade försiktigt in och kände med honom i hans ångest över att detta skulle upphöra.
Ibland när vi är ute på våra ridturer har ledaren en ung häst som skall skolas in för turer. Då krånglar dessa hästar ibland. Edgars häst är 10 år. Edgar satte sporrarna i sidan på honom och försökte få honom att gå på ett annat sätt. Hästen såg helt ångestfull ut ibland. Vid frågan varför han håller på så med den här gamla hästen berättar han att den har lagt sig till med felaktig trav och galopp. Han håller inte ihop sin kropp. Måste du vara så hård säger vi. Det är för hästens bästa säger han. Hästen måste precis veta vem som bestämmer och ha fokus på ryttaren. Fortsätter han denna gångstil lever han inte länge till. Då måste jag ta i. Jag och Yvonne vet inte vad som är rätt men de hästar vi rider är mycket trevliga och lyder hjälper direkt. Vi kan galoppera bredvid varandra utan att det blir tävling.
Edgar är 38 år. Han har en son på 3 år och en dotter på 3mån.  Han har en fru som han avgudar. Hon jobbar på ranchen med att organisera ritterna. Ser till att picknickar, boende och allt omkring fungerar. Huvudranchen finns norr om Lissabon. Ägaren äger även denna gård vid Algarvekusten. Hästarna körs hit i transport. Ägaren brukar själv leda dessa turer men har blivit avkastad av en häst och därför har Edgar fått rycka in. Han tycker inte att det fungerar riktigt bra runt om. Han hittar inte ridvägen riktigt och vi rider fel.
Vi får känslan att Edgar är hårt uppfostrad. Förutom arbetet på ranchen med 80 hästar föder han upp egna hästar.  Det verkar som  han jobbar mycket med långa dagar. Han tjänar dåligt. Hans fru är även flamencodansös. Jag måste hjälpa henne i hemmet säger han. Det verkar inte som det är riktigt accepterat i hans kretsar. Det verkar som det inte är riktig balans i förhållandet. Vi får känslan att han avgudar frun för mycket och är rädd att hon skall lämna honom  
Lille tuffe, känslige Edgar med en farfar som kommunisterna ville ta gården ifrån, en hård far och en stark fru. Måtte det gå bra för honom säger Yvonne och jag till varandra. 

Så duktig

Så står jag där i kassan på Willys och skall betala. Alla varorna har jag lagt ordentligt i rad med EAN koden på rätt håll. Frukt och grönt har jag packat i egna tygpåsar. Ryggsäck är med för att bära hem varorna. När jag slagit in koden till kortet så säger kassören tack. Jag har precis lagt in att jag vill ha kvitto elektroniskt. Det fungerar med elektroniska kvittot säger jag. Hugo (jag ser att han heter så när jag kollar kvittot på datorn) säger ja samtidigt som jag ser en trött blick som jag kan tyda ”Varför frågar hon när det är uppenbart” Jag går ifrån affären lite besviken. Jag tycker jag är värd lite beröm när jag ansträngt mig att vara miljömedveten samt underlätta för kassören. Men som så många gånger förr får jag klappa mig själv på axeln och( säga bra gjort Gunilla.)
. 

En stöddig person

Det brinner i skogen säger min bror i telefonen. Uppe vid ett torp uppe i skogen har det börjat brinna efter att en rishög eldats. Bredvid rishögen står en vattenkanna. Det ser ut som högen eldats under dagen. Min bror beskriver hur ängen utanför torpet brunnit och nu har elden tagit sig inne i skogen. Det blåser inte så mycket men så kommer det en kastvind och det sprakar till. Brandmännen måste prioritera fastigheter. Under eftermiddagen kommer rapporter om skogsbranden i Nygård i media. Det är bekymmersamt om skogen. Kommer den att brinna upp? Min brors skog klarar sig men värre är det för skogsägaren bredvid torpet.
Jag är hos mor på tisdagen och vi åker till Michaela. Michaela och jag placerar mor på min brors veranda och går en tur mot brandhärden. Tre tankbilar möter vi där körvägen tar slut. Det har dragits slang kilometern genom skogen upp till torpet. Vilket jobb! Uppe vid torpet finns ytterligare ett antal brandmän som kommit från andra hållet med brandbilar.
Torpet står där rött och fint med grön gräsmatta men runt om är det svart och det rycker.
Jag minns Axel och Alma som bodde här när jag var ung. Det är deras son, jämngammal med mor, som har det som sommartorp nuförtiden. Denne man har jag haft tuffa diskussioner med. Det går en stig från vårt håll och sedan fortsätter stigen på andra hållet från ängen. Här har vi promenerat i alla år. Det är också en perfekt ridstig. Men här bygger mannen ”murar” . Stora skyltar med ridning förbjuden. Kan du inte låta de som rider passera vid ängskanten säger jag. Nej se det är omöjligt!!
När jag nu tittar på förödelsen kommer torpägarens son. Jag konstaterar att äpplet inte faller långt från äppleträdet. Sätt och uppförande går i arv!
Nu är det oklart vem som bränt skogen men det känns som fruktansvärt mycket värre än om någon passerar i ängskanten av torpet. Vilken tur att jag inte är beroende av sådana här människor.

Flyktingar

På min Facebooksida dyker det upp ”minnen” då och då. Eftersom jag använde FB för att beskriva mitt ”jobb” med flyktingar så får jag på detta vis påminnelse om mitt stora engagemang under ett par år. Så mycket jag lärde mig. Jag blir också påmind om många människor jag träffat. Flera har jag kontakt med via Instagram och jag ser dem på Facebook. En del undrar jag var de tagit vägen. Några är jag mer engagerad i fortfarande. Ayha är en av de jag hjälper med svenska språket. Hon kom hit som anhöriginvandrare och har tillsammans med sina döttrar bara varit här två år. Hon jobbade som översättare i Damaskus och har språket som bas. Hennes privata situation gör att hon studerar på distans. Hon klarade snabbt  av SFI och läser nu svenska som andraspråk. Hon är mycket flitig och ambitiös och har bett mig hjälpa henne med lite tankar och diskussioner. Jag har tidigare hört att många har stora problem med SAS (Svenska som andra språk). Det förstår jag. Jag är mycket frågande om detta är rätt sätt att lära sig svenska för de som inte är intresserade av språk.
För Ayha är det naturligtvis intressant och hon frågar mig om hur man tekniskt skall göra med adjektiv osv. Jag har ingen aning säger jag. Jag bara vet vad som  låter rätt. Här får jag vara med om att diskutera skillnaden i två korta texter skrivna av August Strindberg och Agnes von Krusenstjerna på gammelsvenska. För mig mycket intressant. Hon skall läsa ”Populärmusik från Vittula” och recensera texten. Hon skall se filmer och göra muntliga framställningar. Hon skall analysera olika texter ur olika perspektiv. Mycket intressant tycker jag och lär mig mycket men...  hur många svenskar klarar detta?  Det här verkar inte klokt. Nu har ju Ayha varit här mycket kort tid men betänk hennes förkunskaper. Jag ifrågasätter om detta är rätt väg att lära sig ett språk på för gemene man. Nu ställer jag mig frågan om jag skall undersöka det här lite mer. För det här verkar inte klokt.