Så var det dags för min och Yvonnes årliga ridresa. När vi står och väntar på våra väskor säger vi varje år till varandra: att undrar vad vi har varit med om när det dags att flyga hem. Hur är hästarna och ridningen? Terrängen? Maten? Vilka människor kommer vi att möta? Extra spännande iår när vi åkt till ett land som Albanien.
En av delägarna till ridcentrat är Kristina. En spirituell kvinna i 40 års åldern. Kristina är glad, utåtriktad, vänlig och trevlig. Hon har ett djup engagemang i sitt land och dess folk. När hon berättar om hästarna vi skall rida på presenterar hon varje häst med sina egenarter. En är ledarhäst som bryr sig om de andra hästarna och gärna går först till skillnad från tex den häst jag fick som var en liten buse som gärna sparkade ( aldrig ledarhästarna) och knuffades men hamnade vi först i ledet någon gång vågade han inte ta ett steg. Vissa hästar gillar varandra och måste gå tillsammans medan andra hästar fick man hålla långt isär. Vissa älskade att bli borstade medan andra fick borstas fort eftersom de inte alls gillade det. Någon häst var en riktig surhäst som hela tiden blängde surt. En häst var en retsticka som gärna retade min häst. Andra hästar var bara lugna och fina. Man måste behandla varje häst lite utifrån hur de är säger Kristina och jag sänder en tanke till skolans värld där alla elever skall behandlas helt lika.
När vi träffar folk ut i byarna där vi lunchstoppar eller bor förstår vi hur mycket de tycker om och respekterar Kristina. En av sönerna i en världfamilj uttryckte att Kristina är reko och schysst att ha och göra med Detta sagt med en undermening att så är det inte med alla.
Vi sitter i en av byarnas affär och en ålderman kommer in. Hans fru kommer också efter ett tag. Hon har varit en vacker aktris men gått in i dimmornas värld och blivit en tandlös gumma. Kristinas ögon tåras när hon översätter vad han säger. Åldermannen visar oss kyrkan och håller långa tal om några målning. Kristinas översättningar är korta. Vid en översättning börjar hon såhär. Jag förstår att detta tråkar ut er men med respekt för mannen hoppas jag ni står ut.
Det känns att de människor som hjälper oss med hästarna är så vänliga och trevliga Kristinas anda råder här. Tyvärr kan vi inte prata med dem då de inte förstår ett ord engelska. Vi har ett fruktansvärt arv efter kommunisttiden säger Kristina. Vi är lite handlingsförlamade. Vi måste ändra oss och ta ansvar för vårt land. Det går inte att vi drömmer om att flytta till ett europeiskt land för en bättre framtid. Vi måste bygga vår framtid här. Tänk att få åka till Albanien och möta en så framåt och handlingskraftig kvinna som Kristina.
En av delägarna till ridcentrat är Kristina. En spirituell kvinna i 40 års åldern. Kristina är glad, utåtriktad, vänlig och trevlig. Hon har ett djup engagemang i sitt land och dess folk. När hon berättar om hästarna vi skall rida på presenterar hon varje häst med sina egenarter. En är ledarhäst som bryr sig om de andra hästarna och gärna går först till skillnad från tex den häst jag fick som var en liten buse som gärna sparkade ( aldrig ledarhästarna) och knuffades men hamnade vi först i ledet någon gång vågade han inte ta ett steg. Vissa hästar gillar varandra och måste gå tillsammans medan andra hästar fick man hålla långt isär. Vissa älskade att bli borstade medan andra fick borstas fort eftersom de inte alls gillade det. Någon häst var en riktig surhäst som hela tiden blängde surt. En häst var en retsticka som gärna retade min häst. Andra hästar var bara lugna och fina. Man måste behandla varje häst lite utifrån hur de är säger Kristina och jag sänder en tanke till skolans värld där alla elever skall behandlas helt lika.
När vi träffar folk ut i byarna där vi lunchstoppar eller bor förstår vi hur mycket de tycker om och respekterar Kristina. En av sönerna i en världfamilj uttryckte att Kristina är reko och schysst att ha och göra med Detta sagt med en undermening att så är det inte med alla.
Vi sitter i en av byarnas affär och en ålderman kommer in. Hans fru kommer också efter ett tag. Hon har varit en vacker aktris men gått in i dimmornas värld och blivit en tandlös gumma. Kristinas ögon tåras när hon översätter vad han säger. Åldermannen visar oss kyrkan och håller långa tal om några målning. Kristinas översättningar är korta. Vid en översättning börjar hon såhär. Jag förstår att detta tråkar ut er men med respekt för mannen hoppas jag ni står ut.
Det känns att de människor som hjälper oss med hästarna är så vänliga och trevliga Kristinas anda råder här. Tyvärr kan vi inte prata med dem då de inte förstår ett ord engelska. Vi har ett fruktansvärt arv efter kommunisttiden säger Kristina. Vi är lite handlingsförlamade. Vi måste ändra oss och ta ansvar för vårt land. Det går inte att vi drömmer om att flytta till ett europeiskt land för en bättre framtid. Vi måste bygga vår framtid här. Tänk att få åka till Albanien och möta en så framåt och handlingskraftig kvinna som Kristina.
