Min nätkompis

Jag spelar bridge då och då på datorn. En gång spelade jag med Ulla 73 år. Det gick bra och jag chattade att hon gärna kunde ta kontakt så kan vi spela ihop. Det har vi gjort sedan dess. Vi ringer upp efter varje spelomgång och går igenom våra brickor och då kan det ibland hända att vi lär känna lite mer om varann. Absolut inte alltid, de flesta gånger pratar vi bara om spelet. Hon är just nu hundvakt åt sin sjuka syster. Aldrig att jag vill ha hund konstaterade hon. Så kom vi in på ämnet barn. Hon berättar att hon har en adoptivson och en egen flicka. Dessutom har hon två fosterbarn som kom till henne 14 och 16 år gamla. Jag frågade hur det kom sig att hon engagerade sig i så gamla barn. Hon berättade då att den äldste sonen var kompis med äldste fostersonen. Han var ofta hemma hos dem. Hon fick höra hur han hade det hemma i det hem han var fosterplacerad hos. Mamman där var psykiskt sjuk. Hon hade bland annat hängt en snara i skogen som hon visade pojken och säger att där skall jag hänga mig. När jag hörde det tog jag pojken till socialkontoret och dagen efter flyttade han hem till oss berättar hon vidare. Hans lillebror kom släntrade på gatan allt som oftast och så tog hon hand om honom också. Det är två maskrosbarn som trots sin hemska bakgrund klarat sig bra i livet. Den yngste av dem är homosexuell och bor i Spanien. Han har varit samboende med en annan kille i 20 år. De hade delade meningar om att skaffa barn vilket gjorde att de gick i sär. Den tidigare sambon 53år har nu skaffat barn, tvillingar, via en Ukrainsk surrogatmamma. Jag är nu bonusmormor till dessa barn säger Ulla. Vi var nere i Spanien och hälsade på dem i somras.
Vilken härlig bridgekompis jag har. Hon gillar inte sociala medier så jag vet inte hur hon ser ut eller något annat om henne förutom det som kommer fram när vi pratas vid ett par gånger i veckan.

Klokord från min gamla anteckningsbok
Älska livet mer än dess mening