Skogen

Jag har blivit tilldelad uppgiften att vara en av skogsvakterna när vi har ungdomstävling. Det innebar att jag fick stå ute vid ett stigkors på ett av motionsspåren. När jag stod (satt) där var det för det mesta tyst skog. Då och då kom några ungar springande förbi mig. Två gånger fick jag rycka in och hjälpa till. Ibland kom några löpande motionärer. Ett mountainbike gäng cyklade snabbt förbi. Så härligt att få vara ute i ’Guds fria natur’. För en sådan som mig blir det dock lite tjatigt att bara sitta där. Så bra att då kunna plocka fram telefonen och läsa den bok jag lyssnar på. Rid i natt kunde inte vara bättre. Lyssna vill jag inte för då kan jag inte höra skogens sus och trampande steg närma sig.
Jag möter Pernilla som har tagit sig en promenad och vi börjar samspråka om boken jag läser. Jag berättar att min hårfrisörska inte visste vem Wilhelm Moberg var. Jag har nyligen träffat på unga som inte hört talas om Anders Zorn och Bruno Liljefors. Vi konstaterar att vi ofta är historielösa i vårt land. Eftersom det är viktigt att lära av historien ojar vi oss lite över det.

 Klokord från min gamla anteckningsbok. Det är några rader jag skrivet ner ur en bok av Torgny Lindgren. Raderna skall läsas sakta och på norrländska
Orden bära icke bojor sade han. Orden dem hava stormvindens kraft. Jo, sade hon. Jag har nog tänkt oppå det ibland. Att orden kan vara liksom vilda och oregerliga. Så man får vara som noga och aktsam vid dem, Orden. Stororden är värst sade han. Förgängelsen och evigheten och vilddjuret och nåden och arvsynden. Jo sa hon de orden är väldiga. För att icke tala om kärleken. Jo, sa hon Kärleken. 

Tänk vad jag hittar i min lilla bok!