Veteranorienterare

Varannan torsdag anordnar Göteborgskretsen veteranorientering. Det har fått till följd att vår bil har farit många mil för att delta i orientering med ett hundratal andra entusiaster ett par gånger. Ni är tokiga säger Jonas när han ser oss i bilen på väg tillbaka. Orienterare är ett ihärdigt släkte. Följande konverseration utspelade sig idag på promenaden från duscharna till fikarummet. Jag (J) fick sällskap med en ärrad man (M) som jag inte känner.
J: Det var en trevlig bana idag
M: Ja, men jag har så svårt att springa då jag fått hälsporre
J: ojdå men det är väl inte första gången i livet du har detta?
M: Jo det är det. Det började i september lite lätt men för två veckor sedan var det nästan borta så jag la på en extra kilometer på träningen för att ta igen det jag tappat men det blev värre. Nu gör det helvetiskt ont efter dagens lopp.
J: Får jag fråga hur gammal du är.
M: Javisst Jag fyllde 80 förra året
Skratt
J: Då måste jag fråga hur långt du tränar
M: Jag har en runda på 4.2 km som jag då förlängde med 1 km!
Ännu mer skratt och rusk på huvudet från min sida. Mannen sa då att det inte alls går fort när han springer längre. Jag vet inte vad det är med mig....

Han är ju dock inte den förste jag träffar som inte förstår varför de inte hänger med och orkar som förr....

Kort möte

Vi är i Norge och skall hyra utrustning inför vår fjällvecka. Jag skall bara hyra skidor eftersom jag äger ett par pjäxor. Registrering på datorn och sedan går jag direkt till skiddisken medan de andra provar ut pjäxor. Snabbt kommer jag fram och expedieras av en mycket trevlig kille. Jag säger något om att mina tidigare 15 år gamla pjäxor gick sönder förra året och att jag köpt nya. Ett kort samtal uppstår medan han jobbar effektivt. Så trevlig han var! Jag känner mig rent upplyft när jag går därifrån. Efter en stund samlas  vi alla utanför butiken och konstaterar  att vi har samma känsla av att blivit så väl bemötta. Glada. Hur kan ett kort ”affärsmöte” få oss att känna så här?
Lena och jag diskuterar detta efteråt. Vi mötte ju inte samma person men alla fick samma känsla. Vår analys: Personerna som jobbar här trivs med varandra och säkert med sin chef. De ser verkligen kunden de har framför sig och vill göra det bästa för just denne person. De jobbar mycket effektivt och kunden upplever inte att de slösar med tiden som man ibland känner när man möts av övertrevliga personer.
Tänk att jag skriver dessa rader några dagar efter jag kommit hem om ett mycket kort möte i en butik. Tänk med vilka små medel man kan få andra människor att känna sig glada! Jag drar mig till minnes att jag under en period under mitt liv hade som utmaning att le mot en främmande människa och få ett leende tillbaka. Något att ta upp på nytt kanske.