Min nätkompis

Jag spelar bridge då och då på datorn. En gång spelade jag med Ulla 73 år. Det gick bra och jag chattade att hon gärna kunde ta kontakt så kan vi spela ihop. Det har vi gjort sedan dess. Vi ringer upp efter varje spelomgång och går igenom våra brickor och då kan det ibland hända att vi lär känna lite mer om varann. Absolut inte alltid, de flesta gånger pratar vi bara om spelet. Hon är just nu hundvakt åt sin sjuka syster. Aldrig att jag vill ha hund konstaterade hon. Så kom vi in på ämnet barn. Hon berättar att hon har en adoptivson och en egen flicka. Dessutom har hon två fosterbarn som kom till henne 14 och 16 år gamla. Jag frågade hur det kom sig att hon engagerade sig i så gamla barn. Hon berättade då att den äldste sonen var kompis med äldste fostersonen. Han var ofta hemma hos dem. Hon fick höra hur han hade det hemma i det hem han var fosterplacerad hos. Mamman där var psykiskt sjuk. Hon hade bland annat hängt en snara i skogen som hon visade pojken och säger att där skall jag hänga mig. När jag hörde det tog jag pojken till socialkontoret och dagen efter flyttade han hem till oss berättar hon vidare. Hans lillebror kom släntrade på gatan allt som oftast och så tog hon hand om honom också. Det är två maskrosbarn som trots sin hemska bakgrund klarat sig bra i livet. Den yngste av dem är homosexuell och bor i Spanien. Han har varit samboende med en annan kille i 20 år. De hade delade meningar om att skaffa barn vilket gjorde att de gick i sär. Den tidigare sambon 53år har nu skaffat barn, tvillingar, via en Ukrainsk surrogatmamma. Jag är nu bonusmormor till dessa barn säger Ulla. Vi var nere i Spanien och hälsade på dem i somras.
Vilken härlig bridgekompis jag har. Hon gillar inte sociala medier så jag vet inte hur hon ser ut eller något annat om henne förutom det som kommer fram när vi pratas vid ett par gånger i veckan.

Klokord från min gamla anteckningsbok
Älska livet mer än dess mening 

Skogen

Jag har blivit tilldelad uppgiften att vara en av skogsvakterna när vi har ungdomstävling. Det innebar att jag fick stå ute vid ett stigkors på ett av motionsspåren. När jag stod (satt) där var det för det mesta tyst skog. Då och då kom några ungar springande förbi mig. Två gånger fick jag rycka in och hjälpa till. Ibland kom några löpande motionärer. Ett mountainbike gäng cyklade snabbt förbi. Så härligt att få vara ute i ’Guds fria natur’. För en sådan som mig blir det dock lite tjatigt att bara sitta där. Så bra att då kunna plocka fram telefonen och läsa den bok jag lyssnar på. Rid i natt kunde inte vara bättre. Lyssna vill jag inte för då kan jag inte höra skogens sus och trampande steg närma sig.
Jag möter Pernilla som har tagit sig en promenad och vi börjar samspråka om boken jag läser. Jag berättar att min hårfrisörska inte visste vem Wilhelm Moberg var. Jag har nyligen träffat på unga som inte hört talas om Anders Zorn och Bruno Liljefors. Vi konstaterar att vi ofta är historielösa i vårt land. Eftersom det är viktigt att lära av historien ojar vi oss lite över det.

 Klokord från min gamla anteckningsbok. Det är några rader jag skrivet ner ur en bok av Torgny Lindgren. Raderna skall läsas sakta och på norrländska
Orden bära icke bojor sade han. Orden dem hava stormvindens kraft. Jo, sade hon. Jag har nog tänkt oppå det ibland. Att orden kan vara liksom vilda och oregerliga. Så man får vara som noga och aktsam vid dem, Orden. Stororden är värst sade han. Förgängelsen och evigheten och vilddjuret och nåden och arvsynden. Jo sa hon de orden är väldiga. För att icke tala om kärleken. Jo, sa hon Kärleken. 

Tänk vad jag hittar i min lilla bok!

Rasist

Jag möter Jonas i samband med en orienteringsövning för våra ungdomar. Han bröstar upp sig framför mig och härmar på en bruten svenska. ’ Du ska inte säga till mig vad jag skall göra. Jag skiter i dig. Du har ingen makt över mig’ med tillägg av ett skratt.
Sådant här får jag höra av en somalisk elev under klassjoggen ordnat av representanter för Alliansloppet idag forsätter han. Vilka är det som fuskar och kortar av när de skall springa? Jo några Afghanska killar.  Vem är det som tar qoodiebagen, slänger pappret, öppnar läsken börjar dricka för att spotta ut och säga äckligt och sedan bara slänga burken. När en av de vuxna säger till att plocka upp skrattar han bara. Jo det är en romsk kille. Det är ett helvete att vara lärare. De är så medvetna om att jag inte kan göra någonting för då blir jag anmäld som rasist. Vem undrar varför SD har sådan framgång bland unga människor? Jag säger att vi har ett helvete på skolan med det jävla packet. De är inte vana att möta vuxna som inte får slå till dem eller bruka någon form av våld som det finns massor av hemma hos dem så de kan tyvärr inte hantera det.
Men det finns väl många bra också säger jag lite trevande. Javisst det finns många mycket bra men tyvärr får de lida dubbelt när deras landsmän inte kan sköta sig.
Jag hör många vittnesmål från lärare runt om. Det är stökigt i skolan. Vad kan jag göra?

Wilhelm Moberg

I mitt barndomshem fanns ett antal mycket fint inbundna böcker. Läder med guldskrift. På bladens kanter var det guld. Så vackert. Jag vet att de är inköpta av en försäljare som reste runt bland gårdarna. Märkligt att mina föräldrar kostade på sig att köpa dem. De kan inte ha varit billiga och de hade inte mycket pengar. Det var flera skrivna av Wilhelm Moberg. Som ung tonåring läste jag alla med stor glädje då jag mötte det gamla bondesamhället i många av dem. Jag vet att boken A P Rosell -bankdirektör tyckte jag inte var bra. Jag läste om den för ett antal år sedan och tyckte den var fantastisk. Jag berättade detta för min mor som konstaterade att hon haft samma upplevelse. För att förstå vissa böcker måste man nått en viss mognad och ha lite erfarenhet med sig i bagaget.
Nu ser jag att storytel läst in boken Rid i natt av Wilhelm Moberg. Skall bli kul att läsa den nu igen. Läser på baksidetexten att ’Rid i natt’ brukar läsas som Mobergs engagemang mot nazismen och hans kritik av de svenska eftergifterna till Tyskland under andra världskriget.
Såpass!! Inte att jag uppfattade det som tonåring. Min mor brukade berätta hur de som barn glatt vinkade på alla tyskar som åkte på tåget förbi hennes barndomshem. Hur hennes föräldrar inte gillade det men det var inget man pratade om. Skall bli spännande att lyssna på boken.

Klokord - från min gamla anteckningsbok
Historien skall man lära sig av, inte leva med den.

Israel

Vid vår sprintorientering i Trollhättan kommer ett ungt par och frågar om det går bra att springa trots att de är en halvtimma försenade. Funktionärerna är jättehyggliga och fixar detta. Jag blir jättenyfiken vilka de är. ”Riktiga orienterare”?. Så jag frågar. Det visar sig att de är på genomresa på väg till World cup tävlingar i Norge. De har sökt på nätet efter någon träningstävling. De kommer från Israel. Är det många orienterare därifrån undrar jag. Javisst säger de, inte jämfört med Sverige men det är minst två arrangemang varje vecka. Så hinner jag inte prata med dem mer eftersom de skall iväg snabbt. Jag tänker på de rapporter man får kring situationen i Israel. Inte förknippar man det med orientering precis. Så mycket jag inte vet.

Klokord från min gamla anteckningsbok
De som vet allt är enfaldiga och det är i sin enfald de har sin styrka och vetande. 

Inget nytt under solen

Försöker städa lite i lådor och hittar då anteckningar från gamla tider. Här möter jag en Gunilla som jag väl känner igen. Tankar jag tänkte när jag var tjugo tänker jag idag också och tror att det är nya! Jag hittar en liten bok där jag skrivit upp små tänkvärda klokord under en period i mitt liv. Jag kommer nu att publicera dem här på min blogg med jämna mellanrum.
Klokord
Förlora inte dina illusioner. När de är borta så finns du kanske kvar men har slutat leva. 

Snälla mot varandra

Jag läser om näthat och att tonen är tuff för de unga på sociala medier sägs det. Jag använder min padda till att läsa tidningar och söka efter kunskap. Dokumenterar lite via instagram och så mina bloggar förstås. Slänger ett öga på Facebook ibland där jag någon gång ser folk ”spy galla” på ett sätt som gör mig förvånad. Men annars ser jag inte mycket strunt.
Jag spelar också lite bridge på nätet. Jag har hittat en frände, Ulla från Strängnäs. Vi mailar om tid och spelar då och då.  Men vissa gånger har jag bara en liten stund över och då går jag bara in och spelar lite med någon från hela världen. Igårkväll gjorde jag detta och fick en svensk till medspelare. Jag gjorde fel och hon chattade ’Är du sjuk, eller’ .  Jag chattade tillbaka att jag inte visste riktigt hur jag skulle göra i den här situationen. Varför spelar du om du inte vet hur du skall göra skrev hon tillbaka. Vi fortsatte och jag gjorde ett fel till. ´Är du helt jävla dum i huvudet skrev hon. För det var en hon såg jag på namnet! Var bor du ? Jag vill veta det så jag aldrig åker dit för risken att stöta på dig. Jag avslutade naturligtvis spelet här men jag blev ledsen. Jag kan ju helt strunta i detta, så hemska fel vet jag att jag inte gjorde. Jag har spelat en hel del och träffat på långt mer sämre spelare än mig själv. Jag har inte förpliktigat mig för något när jag hoppar in så här och ”lägger brickor”. Min medspelare kan avsluta och lämna direkt. Så varför bryr jag mig? Men ändå.. Jag känner mig modfälld. Samtidigt får jag en tanke vad viktigt det är att säga snälla saker och uppmuntra människor på alla tänkbara sätt.  Bra att jag får känna så här. Jag tycker annars att alla är så snälla och gulliga runt mig.
Sedan är jag så nyfiken på vad detta kan vara för kvinna. Knappast någon yngre för de spelar inte bridge. Om jag kunde skulle jag gärna ta kontakt och säga snälla saker till henne för det har hon nog inte fått höra för ofta. 

Jämlikhet

Det kommer att gå åt mycket medicin!  Detta är skämt mellan mig och Lasse som syftar på när jag hade ett samtal med en av de första flyktingarna från Syrien som jag hjälpte. Han har anpassat sig i samhället och jobbar nu som ansvarig i ett logistikföretag. Vi pratade om skillnader i våra kulturer och tro och jag ställde frågan rakt ut vad han har för syn på homosexuella. Svaret blev. Det förstår du väl Gunilla att det inte är normalt och att det måste finnas någon medicin som hjälper.
Så när Lasse och jag ser spårvagnarna i Göteborg, lagkaptensbindlarna  i ishockey och innebandy samt alla dessa människor i pridefestivaler så är första tanken vilken resa många av våra muslimska invandrare har. De är ofta 100 år efter i frågan om detta och även jämlikhetsfrågan mellan kvinnor. För vi skall betänka att först 1944 blev det lagligt att ha homosexuella förhållanden och 1979 ansågs det inte som en psykisk sjukdom längre här i Sverige. Vilket fint land vi lever i men inget av detta har gjort sig själv. Det har varit många som stått på barrikaderna och kämpat och nu gäller det att kämpa vidare. 

Hjalmar

Runt Liam och Gabriel finns snabbt ett gäng killar i deras åldrar när vi är ute på tävlingar. Jag hör att det pratas om Hjalmar. Nu kommer han snart hörs det och gänget beger sig till målfållan. Så ser jag en liten rödhårig kille springa in mot mål under väldiga hejarop. Vem är Hjalmar frågar jag Liam något senare. Han är grym är svaret jag får. Han började orientera för ett år sedan. Hans föräldrar vet inget om sporten och han vann O-ringen i år i 10 års klassen. Så spelar de en låt på telefonen. Jag hör barnröster som sjunger en text om orientering..... med karta i hand springer jag i skogen fram över stock och sten... osv. Ny text till en låt. Liam sjunger med och kan hela texten när han spelar upp den för mig. Det finns också en film. Vad är detta frågar jag. Det är Hjalmar och en annan kille som skapat detta får jag reda på. Vid en senare tävling visar Liam upp sina kunskaper på Rubiks kub för Martin. Han löser det på 1.27 sekunder. Vi är alla imponerade men Liam säger att det är ingen prestation. Så dyker då Hjalmar upp. Låt Hjalmar göra säger Jonas. Hjalmar tar kuben tittar och vänder på den i några sekunder. Nu är jag redo säger han. Alla fingrarna går åt olika håll och 23 sekunder senare är den löst!  Den var lite trög säger han därför gick det inte så fort!!  Hjalmar har en egen sida på youtube där han visar sin kubsamling och gör olika inslag när han löser kuben och gör lite andra saker.

Jag hörde att Johannes och Vilgot ville ha druvsocker med när de sprang orientering för det har Hjalmar. Jag förstod varför på gårdagens tävling. När jag stod och väntade på att få starta stod Hjalmar och hans mor där också. Det pep till och Hjalmar tittade på en liten svart mätare. Du behöver nog ta lite druvsocker då det ser lågt ut säger mamman. Vilken fantastisk kille Hjalmar är. Framåt och käck. När vi frågar honom om det är något han inte är bra på säger han fotboll kanske fast jag är ju inte dålig heller. 

Gatuhundar

Mamma Carinas heter det bed &breakfast vi hamnat på i Bankeryd. Lasse och jag anländer lite tidigare från tävlingen i Rydboholm. I morgon tävlingar här i Habo. Övriga gänget stannar till i Jönköping. När vi fått vårt rum träffar jag på en kvinna i köket. Jag såg henne ute i trädgården tillsammans med två hundar tidigare.  Jag får reda på att hon är på väg hem från ett möte i Göteborg där de diskuterat hundar. Hon nämner namnet på en organisation som tar hand om gatuhundar från Spanien. Hon berättar vidare att hon har två gatuhundar som hon köpt i Panama. En är elva år och den andra två år. Jag får reda på att organisationen tar hand om hundar och undersöker så att de inte har några sjukdomar. Varför vill man ha en gatuhund frågar jag. De är så livskraftiga säger hon. De är inte sönderavlade och får sällan sjukdomar. Jag måste fråga vidare hur det kommer sig att hon stött på dessa hundar. Jag arbetar som samordnare för Röda Korset vid katastrofer runt om i världen. Jag bodde en period i Panama berättar  hon.
Jag förhör mig om hennes nästa resa och får reda på att hon är på väg till Öst Timor och Kambodja närmast. Nu för att följa upp projekt som Röda Korset bedriver där. Då får inte hundarna följa med.
Nu vet jag att en gatuhund kostar 5000 kronor att köpa. Då har de alla vaccinationer som skall till samt i hennes fall ett EU pass så hon kan ha med dem när hon reser runt på alla möten i Europa.
Det finns föreningar för dessa gatuhundsägare som träffas regelbundet. Än en gång känner jag mig häpen över människors olika intressen. 

Ta i hand

Jag sträcker ut min hand till mannen jag möter i trappan som hälsning. Han tar den inte. Jag känner mig faktiskt kränkt. Om jag besökt hans land skulle jag naturligtvis inte förväntat mig att han skulle tagit min hand utan jag hade lagt min hand mot bröstet som de gör. Men nu är vi i vår trappuppgång! Nu kan jag ju bara strunta i detta men jag vill ha ett samhälle där vi integreras med varandra. Då måste vi börja i det lilla. Det är faktiskt så att han får ändra sig. Jag hör sägas att det står ingenstans i koranen att handhälsning med motsatta könet ger biljett till helvetet.
Så när jag läser i tidningen att ett företag avbrutit intervjun med en kvinna som vägrar ta i hand och då döms till 40.000 i böter kan det väl inte vara sant?
Vad leder detta till? Jag skulle aldrig anställt någon som inte tar alla i hand. Då hade jag kunnat förlora kunder. För att slippa denna olägenhet i interjusituationen hade jag sett till att alla sökande skickat in foton. Bär någon slöja blir det inte aktuellt med intervjun. Tänk då så många som exkluderas. För de flesta tar i hand. Jag minns de Afganska systrarna jag hjälpte en hel del. De var inte vana att ta män i hand vid hälsning. Skall ni lyckas i Sverige får ni lära er det förklarade jag. De fick träna på Lasse! Klart det kändes ovant men det gick bra. De allra flesta tar mig i hand fast jag ser att det inte är ett naturligt beteende för en del.
Och den som tror att våra nya svenskar inte har rasistiska beteenden vet inte mycket. Jag har stött på många utlänningar som pratar så nedsättande om anda folkgrupper.
Viktigt att vi inte ”klumpar” ihop folk då alla är olika som individer oavsett var de kommer ifrån. 

Reklamfundering

Många jag möter suckar över all reklam Jag ser också alla lappar på brevlådorna där det står reklam undanbedes. 75 procent av lådorna har dessa skyltar i vår trappuppgång. När jag hämtar upp dagens skörd ligger det en IKEA katalog med i högen. En tjock en. Jag får väl bläddra i den tänker jag. Det är inte det vanliga glansiga pappret utan det är något matt med dålig kvalitet som jag upplever det. Den gav inte mig lust att åka till affären fast det vill ju en del till att lust för att åka till en affär skall uppkomma hos mig. Kan det verkligen löna sig att trycka upp denna katalog och sedan skicka ut den?   I dagens värld letar man väl i sin dator efter det man vill ha. Men nu hör jag riktigt det gamla mantrat Alla har inte telefoner med appar osv. Tänk på de gamla. Då kontrar jag att de gamla handlar nog inte så mycket på IKEA och de som inte har dator är nog inga köpstarka kunder. Fast nu blev det ju så att jag skrev ut företagets namn två gånger här....

Bad igen

Så har vi cyklat ner till Jakoben igen. Jag hämtar upp Lasse utanför gymmet. Själv har jag gymmat hemma så vi är lite uppvärmda. Det är bra eftersom det blåser nordliga vindar idag. Lite kalla så jag har vindjacka på. Det går vågor på Vänern och vi är nästan ensamma men tyvärr är det någon mer person och då badar jag inte utan bikiniöverdel. Idag möter jag ett varmare vatten än jag gjort på länge. Nu har ytvatten blåst in. Ett så härligt bad idag. När det inte ser bra ut och verkar så inbjudande gäller det att ändå gå i och då får jag den bästa upplevelsen. Så kan livet också vara. 

Böcker

Jag är en bokslukare. Så många olika världar jag möter på så vis. Jag har alltid en bok som jag läser och en bok som jag lyssnar på igång samtidigt. När jag sitter ner vill jag ha en bok att läsa och när jag grejar och går omkring lyssnar jag. Dikter är inget för mig. Har ofta funderat på det. Hör ibland personer prata om vad musiktexter betytt för dem i deras liv. Skulle vara intressant att analysera skillnaden mellan de som älskar dikter och sådan som mig som älskar böcker. Eller finns det de som är lika förtjusta i bägge? Just nu läser jag en bok om folket på landsbygden i 1800-talets Norge. Jag känner av det hårda livet och gläds åt att slippa leva på den tiden. Samtidigt lyssnar jag på en deckarhistoria där den största behållningen är samspelet mellan den pensionerade deckaren och hans fru. Båda böckerna är bra men så olika och jag är så tacksam att jag har möjlighet att få blicka in i andras liv och tid detta sätt, 

Möten

Det är så svårt att komma i kontakt och prata med svenskar vittnar många av mina utländska vänner om. Eftersom jag själv är en person som gärna pratar med vem som helst var som helst förstår jag verkligen. Jag känner att en del funderar på vad är detta för en människa när jag sätter igång och pladdrar. Ofta tar det en stund innan samtalet kommer igång och ibland går det inte alls.
Men ute på ”min” lilla badö Jakoben gäller dock inte detta. Det är verkligen en mötesplats. Vi har det kalla vattnet och den vackra vyn att starta vårt samtal med. Det känns som vi alla som tagit hos hit har något gemensamt och då pratar vi med varandra. Det gäller de tyska turisterna, de ensamma baddamerna; de afghanska pojkarna eller det tatuerade paret. Jag tänker då vad viktigt att skapa mötesplatser. Det låter sig dock inte göras hur som helst. Jag vet att det finns de som startat upp caféer där tanken är att man skall prata med varandra. Det är inte lätt. Själva platsen (rummet) är så viktigt och så något att starta upp samtalet med. Jag kan nu riktigt höra hur människor i min nära omgivning säger när de läser detta. ’ Vad du håller på och funderar på allt möjligt’. 

Röda Korset

Jag lärde känna Per i samband med att jag engagerade mig i Röda Korset när jag gick i pension. Han var en av volontärarbetarna ute på Restad Gård. Nu möter jag honom ute på stan och förhör mig om hans engagemang idag. Han berättar att han nu är på akuten på NÄL. Röda Korset har folk där som går runt och pratar med de som väntar. Många är ensamma och det blir en tillsynes hopplös väntan ibland. Han söker även upp de som väntar i undersökningsrum och hör efter om de behöver någonting. Jag väntade själv där tillsammans med min mor under sen kväll påsken förra året. Hopplös väntan! Jag gick runt i korridorerna och hittade några tidningar och fick också tiggt till mig en penna så vi kunde lösa korsord. Min telefon höll på att ladda ur som tur var hittade jag en kille som laddade sin telefon och fick låna hans laddare. Jag var så kaffesugen och lite småhungrig. Inget fanns att köpa. Jag träffade på en ambulanssköterska som jag kände från orienteringen som kunde fixa lite kaffe till oss. Jag förstår därför verkligen vilken nytta Per kan göra. Tänk de som sitter alldeles själva och inte fått med sig någonting. Då tänker jag också att en del personer bara gnäller och att en del personer verkligen engagerar sig så som Per gör. Några kvällar varje vecka finns han på akuten som ett stöd för sina medmänniskor helt utan någon ersättning. 

Svenska Folkhemmet

Jag är förvånad över hur många som verkar ha problem med invandrare. Det är klart att det blir problem om man som på Restad samlar många från olika länder och sedan ger dem en massa väntan. Det är klart att jag kan reta mig lite på de Somaliska damerna i min trappuppgång som bott här i fem år och bara kan lite svenska. Karlar som inte vill ta mig i hand..Men det är ingen som stört mig personligen. Däremot har jag retat och stört mig på några svenskars beteende på sista tiden. Tex kvinnan i 30 års åldern som i affären helt ogenerat stoppar ner sin kladdiga hand i körsbärspåsarna och äter. Jag tittar uppfodrande på henne hon bara rycker på axlarna och går vidare. Aldrig att jag köper några körsbärspåsar mer. På tåget sitter en mamma med sina två barn 8 - 10 års åldern kanske. Mamman ser prydlig och fin ut men den ena ungen håller på och spelar spel på telefonen med det där jobbiga ljudet på. Dessutom pratar han rakt ut.. Det är mycket FUCK you. Asshole och skrik och gap. Mamman säger inget. Ungen verkar helt stirrig. Storebrodern är lugnare men spelar hela tiden. Så säger han till lillebror att inte gapa så då säger mamman att han är ju glad iallafall. När vi närmar oss Vänersborg denna soliga dag säger mamman till pojken: Det skall väl bli skönt för dig att komma hem så kan du vara på ditt rum att spela. Stackars skollärarna som skall ta hand om detta barn! Att inte få tillsägelser av föräldrar tror jag är en av anledningarna till ökningen av ”bokstavsbarn”. En av mina vänner som väntar på besked att få stanna i Sverige berättar att en person tagit hans skor på gymmet. Han har lite stora fötter och problem att hitta skor. Det är en svensk och han vet att min vän har sett honom och tittat på honom men han låtsas som inget och min vän känner sig helt maktlös i sin utsatta position. Svenska folkhemmet? 

Vinnarskallar

Irma är en ung duktig 11 årig tjej som ofta vinner eller placerar sig i topp på orienteringstävlingar. Men som det alltid händer alla orienterare så misslyckas man ibland. I lördags hamnade Irma långt ner i prislistan. Jag har vid ett annat tillfälle sett Irma så arg och riva sönder kartan så när jag träffade Irmas mamma måste jag fråga hur gårdagskvällen var hemma hos dem. Mamman svarar: Jag har nu sagt till henne att om hon beter sig såhär en gång till blir det tävlingsstopp i en månad! Efter det skötte hon sig. Men nu vet hon. Jag kommer inte att tumma på det. Jag tänker att det säkert finns många föräldrar som skulle vilja vara Irmas mamma. Att kunna hota med tävlingsstopp istället för padd och spelstopp på datorn. 

Våran gård

Det ser ut som jag inte är i Sverige när jag tittar ut på vår gård. Så många svarta slöjbeklädda personer, så många mörka barn.  Jag har observerat en pappa som ofta är ute och leker med sina två små pojkar. Den store har en cykel och den lille vill också cykla. Pappan verkar så gullig när han försöker lösa detta problem. Igår fick jag tillfälle att prata med dem när jag kom från affären. Han kommer från Eritrea och har varit här i 16 år. Han städar på Överby och Willys. Hans fru kommer från Sudan där mannen tydligen också levat. De har precis fått ett barn till, en liten flicka. Vi pratar lite om Sudan. Ett så vackert och rikt land det kunde varit om inte en del roffat åt sig så mycket de kan och på så vis startat alla dessa krig. Människor blir förstörda när de i unga år ser orättvisor och tror att lösningen är vapen. Det finns inga segrare i krig säger han. Vi pratar vidare om det ena och andra. Han verkar vara en så fin man. Jag blir lite upplyft av sådana här möten. 

Still life

Lasse och jag kikar runt på SVTplay om det är något att se. Ibland hittar vi något ofta inte. Jag ser en film som heter Still life som jag tror är bra men Lasse känner inte för den. Till min lättnad ser jag att filmen fortfarande finns tillgänglig när vi kommer hem från vårt cykeläventyr. Med den teknik som finns idag kan jag ta på mig ett par hörlurar och se filmen själv på paddan medan Lasse tittar på något annat. En film helt i min smak. Mr May har ansvar för att eftersöka om det finns några efterlevande när en tillsynes helt ensam person dör.  Ett arbete som han tar på största allvar. Han hittar ofta detaljer som berättar lite om den dödes liv och drömmar. Han ser till att det blir en begravning där prästen läser ett fint tal skrivit av Mr May som själv som också är närvarande vid begravningen. Om han inte hittar något kring personen strös askan bara ut vilket naturligtvis är billigast för kommunen. Han gör för många dyra begravningar och får sparken men får slutföra sitt sista uppdrag. Billy Stroke dör som ett fyllo. Mr May hittar personer som betytt något för denne person. När slutscenen rullar rullar även mina tårar.
Tack för att någon gör dessa filmer och att SVT möjliggör att jag får se dem. Filmen är från 2013 och mina tårar rullar även för alla ”smala” underbara, tänkvärda filmer jag missar. 

Åstol

Nu har det äntligen skett. Jag har kollat in Åstol. Rätt ofta hör jag denna ort nämnas i radio. Flera kändisar och inflytesrika personer har sommarvistelse här så jag har varit mycket nyfiken på denna plats.  Jag möter en liten ö med mycket hus och många båtar. Färja till ön och här blir det väntan i 30 minuter innan "Gunnars båtturer" kommer och tar oss vidare till Marstrand. Vi hinner då gå runt bryggan och mycket mer finns inte att göra. På båten möter jag en man som pekar på sitt sommarhus. Man måste väl ha egen båt när man bor där säger jag. Javisst säger han men nu har jag släktingar på besök och då gäller det att hitta på grejer att göra. Mitt korta besök på denna ö var klart tillräckligt.

Älbergets bed & breakfast

Så lätt att komma till tals med människor när man bor på enklare boende med delad toalett och dusch.  Här möter vi  den tyske pappan med en norsk fru och två små barn. De har haft en tuff resa hit där den lille killen spytt ner bilen och mått så dåligt. Nu är han dock pigg. Pappan är en riktig "Svensson"  och pratar gärna med oss. Ungarna är jättesöta. På morgonen när de skall fara iväg upptäcker han att en av ölburkarna han köpt till den norska släkten har exploderat i bilen. De vinkar dock glatt när de far iväg med den ölochspyluktande bilen.

En jättehund skall ut på sin morgontoalett med sin husse.  Jag förhör mig om denna "förvuxna pudel". Får reda på att det bara är en valp men att han redan väger 50 kilo. Han skall bli större! En ovanlig ras  där det bara finns några uppfödare i landet. Jag måste försöka luska ut varför de skaffat denna jätte. Får inget riktigt svar på det, Han skall inte tävla, Det är ingen vallhund. Absolut ingen jakthund. Stora hundar är lättare att sköta än små säger han. Han vill inte ha vilken hund som helst. Hunden verkar snäll men jag ser bara problem när jag betraktar den. All mat den måste äta. vilka bajsar det måste bli, så mycket hår.....  Det finns mycket jag inte vill äga.